Ta mig för den jag är

Jag kan inte undgå att skriva mina egna tankar kring det amerikanska presidentvalet. Jag hade tänkt skriva innan valet också men då fanns inte så mycket tid till det. Men nu är presidentvalet avgjort. Tänker jag tillbaka så har det pratats och skrivits om detta val otroligt länge. Det har ju varit hysteri i nästan ett år nu. Och den hysterin förstår jag faktiskt. När en ny president i USA utses, utser man också en av, för att inte säga världens mäktigaste man. Det går inte att komma ifrån att USA är en stor nation. En stor nation har inflytande över andra nationer. Jag kan inte på rak arm säga något som kommer att påverka oss här i Sverige men säkerligen finns det något.

På vilken sida stod jag då i detta val som jag över huvud taget inte kunde påverka? Sanningen är att jag inte riktigt vet. Har hela tiden varit på Obamas sida. Då oförstående om vilken poltik de båda kandidaterna hade. Kände någon slags sympati för honom. För det första var han ung och så var han ju svart. Men nu i dagarna fick jag veta lite vad de står för. Och utan att veta för mycket så tror jag kanske att jag åsiktsmässigt står på John McCains sida. Gjorde, för att inte säga för mycket, SVT:s test på vilken kandidat man stod närmast. Om det  testet är tillförlitligt står jag närmast McCain. 

Så till resultatet. Det var väntat. Obama fick över 349 elektorsröster medans McCain fick 147. En så kallad jordskredsseger. Vad tycker jag om detta? Jag är faktiskt glad att Obama vann. Inte för min egen skull, (stod ju tydligen närmast McCain) utan för amerikanarnas skull. Jag tror att Obama är den som kan få USA på fötter igen. Han kan rätta till finanskrisen och han är helt enkelt rätt person att styra USA. Och så är han en fantastiskt bra talare också. Sjukt bra gör han det. Grattis Barack Obama och USA!